Boris matte

...efter en stunds bortavaro. Var jätteskönt att komma bort från stan. Trodde det skulle kännas ok att komma hem men nu känner jag att jag lika gärna kunde flytta och bo närmare min nuvarande familj eftersom min förra inte vill veta av mig. Kanske skulle ta mina saker och byta miljö? Det tyckte min svägerska att jag skulle göra.

Helgen var i allafall mkt bra. Har slappat, umgåtts, ätit god mat och faktiskt druckit ett mycket gott rödvin. Jag som inte brukar vara så förtjust i rödvin tyckte att det var hemskt gott. Så nu vet jag iaf en sort som jag gillar :). Men det känns tomt nu. Får alltid seperationsångest när jag har umgåtts så nära med människor och nu känns det det extra jobbigt. Vill inte vara ensam just nu, men vad ska man göra? Tur att jag har Boris. Har precis hämtat honom och han hjälper lite mot ensamheten.

...under solen. Dagarna går och de ser ganska lika ut. Vissa dar går bättre, vissa går sämre. Idag är en mellandag.
Känner att jag nästan börjar få social fobi. Vill inte gärna visa mig ute. Måste ju när jag går ut m Boris, men annars vill jag inte visa mig. Vet inte vad jag ska säga om jag stöter på folk som jag känner. Orkar inte låtsas men vill heller inte ljuga...
Idag tvingade jag mig ut på en fika m Alex. Ville egentligen inte för jag var så himla trött, men det var trevligt och bra så fort jag kom ut. Men jag orkar inte länge. Orkar inte hålla skenet uppe. Ibland tittar jag mig i spegeln och undrar om jag någonsin kommer se glad ut igen? Vet inte, vet inte om jag kan längre?

Flyr fältet på fredag. Lämnar stan för att komma bort. Trivs inte så bra här just nu, fast var jag skulle trivas bättre vet jag inte heller. Men jag måste komma härifrån en stund...

...bra dag. Kändes redan när jag vaknade att det inte skulle bli bra. Tvingade mig ändå ut m Boris på långpromenad. Men när jag åkte hem kände jag att det var på G.
Så jag gråter och önskar och undrar. Undrar vad jag har gjort för ont för att känna en sån här hopplöshet och önskar att nån tog mig i famn och sa att allt skulle ordna sig. För jag undrar denna gång om allt kommer ordna sig. Känns inte så..

... överleva från dag till dag. Det går sådär. Ibland går det bättre o ibland sämre. Är sjukskriven i 4 veckor till och förhoppningsvis ska jag känna mig såpass stark så att jag kan gå och jobba. Har svårt att se det nu, men jag hoppas...
Just nu ska jag bara fokusera på det viktigaste dvs. mat, sömn och motion. Det går sådär. Motionen går bra för jag har Boris hos mig just nu. Han är ett stort stöd och trygghet. För honom spelar det ingen roll hur jag mår, bara han får vara med. Men mat och sömn går sådär. Försöker men det är svårt.
Idag är det extra svårt. Har ångest. Vet inte hur jag ska döva det. Egentligen vill jag bara sova och vakna upp flera veckor framöver. Vill inte må så här. Har väldigt svårt att se mig i framtiden. Kan inte ens se mig just nu. Allt jag vill är att må bättre. Varför ska det vara så svårt?

...med allt detta är att jag märker att det finns personer som bryr sig. Som ställer upp för mig när jag gråter eller har ångest. I nöden prövas vännen heter det ju och det stämmer verkligen just nu. Eftersom jag känner att jag är till besvär när jag ringer och gråter har dem talat om för mig att jag aldrig är till besvär, att jag alltid får ringa, att dem kommer och sover hos mig när ångesten är för stor, eller att jag får bo hos dem. Mitt i allt elände känns det skönt att veta att det iaf finns några personer som bryr sig. Det värmer!
Tack!!

...gråter. Jag funkar inte så jag kan absolut inte jobba. För första gången i mitt liv bryr jag mig inte ens om jobbet. Brukar alltid ha dåligt samvete när jag inte går till jobbet. Jag vill ju inte vara till besvär. Men nu bryr jag mig inte ens. Jag inser att jag inte fungerar, jag kan absolut inte ta hand om andra. Gjorde ett försök igår men det var bara jobbigt o då var det ändå kick off så det var en rolig dag, men jag inser mina begränsningar. Jag orkar inte. Jag måste tänka på mig själv just nu. Jag måste hjälpa mig själv, hur det nu ska gå till...

... med köksbordet. Men jag känner inte samma glädje över det som när jag började. Det blev bra, det är inte det. Utan vad är vitsen egentligen med o hålla på o greja hela tiden. Jag känner mig ju inte lyckligare när det är klart. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Har andra saker att göra men har ingen lust...

.. dumma tankar. Jag kom på mig själv i kväll med att fundera i vissa banor som jag inte gillar. Det ger mig ångest. Vill inte ha ångest. Vet inte hur jag ska få bort dessa dumma tankar heller. Vet inte om det finns nån mening med dom. Faan vad jag är trött på berg o dalbanor. Har ingen lust alls med det här...

... fortsätter. Idag har jag tagit itu med projekt köksbord som har legat vilande sen i våras. Men eftersom jag gör allt för att trivas skitmycket i min lägenhet så måste jag även ta itu med köksbordet så att det matchar resten av köket. Det ska bli vitt. Hade färg liggandes men då målningsexperten Fredrika sa att det blir ännu bättre om man har grundfärg fixade jag det i förmiddags efter att jag hade varit på tippen o slängt skräp. (visst är jag duktig?)
Så nu har jag målat ett lager o väntar bara på att det ska torka så jag kan måla en gång till. Mina ärligt snodda handskar(arbetsförmån) kom väl till pass oxå så jag slapp få färg på hela händerna =).

Annars har jag inga planer för dagen. Har inte lust att träffa folk idag. Vill bara vara ensam, fast ensam är jag ju inte. Har ju Boris som ligger o sover i min soffa, fast han räknas inte som folk. Känner mig trött o risig efter en del vin igår så jag tar en heldag med mig själv. Får kokonga med mig själv! Vad är det man säger? Ensam är bäste dräng el har jag fått det om bakfoten?

... min bäste vän fri. Fri att göra vad han vill. Detta har även gjort att jag är fri. Tom juridiskt. Så nu får vi se vad som händer...Vil absolut inte vara ett krav. Det är min största skräck, att vara ett krav.
Konstigt nog har ett lugn infallit. Nu ligger det utanför mina händer, nu kan inte jag styra eller fixa eller försöka längre. Nu kan jag bara vara o se vad som händer.

Väntar en god vän ikväll. Vi ska dricka vin och vältra oss i skit. Låter väl som en bra plan?

... ovanför vattenytan. Bygger bo med mig själv o håller på och myser till hemma hos mig själv. Har precis borrat upp min nya sofflampa o nu är det bara en hylla i köket kvar. Behöver dock ett par armar till för det.
Försöker nämligen shoppa mig lycklig. Det går sådär men det funkar för stunden. Så tidigare i veckan shoppade jag loss på IKEA. Hade egentligen tänkt att vänta lite o ha sällskap med mig, men planer kan tydligen ändras så det är lika bra att jag gör det själv...
Fast det kommer ju fler tillfällen...

Nu ska jag snart ha en träff m tvättstugan o en annan person o så får vi se om jag har sjunkit till botten efter det... Den som lever får se....

...ner o upp. Så ser mitt liv ut just nu. Så fort som jag känner att jag sticker upp näsan ovanför vattenytan så är det nåt som händer som gör att jag sjunker ner igen. Är så himla tröttsamt. Jag är så himla trött på att gråta o må dåligt så just nu skulle jag vilja byta liv med nån. Nån som är sugen?

Är meningen att jag ska börja jobba på måndag, men hur det ska gå det vet jag inte. Har bestämt mig för att göra ett allvarligt försök o hoppas på att det går bra. Är hemskt jobbigt att sörja o försöka hitta sig själv. Hade varit jobbigt vilket som men känns ännu värre nu. Jag hoppas att det löser sig snart o att jag snart blir samma gamla glada Jessica, för nu känner jag mig absolut inte glad. Hoppas det går över...

... jag ska orka!
Försöker ta en dag i taget, men varje dag när jag försöker att lura mig själv så händer nåt som tar mig ner på marken igen. Jag vill bara lägga mig ner o aldrig vakna upp. Eller åtminstone vakna upp en dag när allt känns helt okej. Jag vet att det kommer göra det en dag...men när? Jag vet inte var jag ska få energin ifrån, vet inte om jag kan? Vet inte om jag orkar...

...och trött!! Huvudet känns som det är fyllt av något. Kan inte tänka en redig tanke längre. Och det är ganska skönt. Orkar inte tänka mer...
Jag hoppas det känns bättre imorron...

... skrev jag mycket dikter. Det var ett sätt för mig att försöka bli av med den svarta ångesten som rev i hjärtat. Det gjorde att livet kändes lite lättare, om så för en liten stund.

Idag var första gången jag skrev för att döva ångesten för första gången på ca 15 år. Men det hjälper inte. Ångesten försvinner inte. Jag vet inte vad jag ska göra?

... och vet inte hur jag ska få luft.

Det jag aldrig trodde skulle eller kunde hända har hänt. Den person som jag aldrig trodde kunde göra mig illa, som alltid fanns där, var tydligen bara en fasad.

Trodde inte att det kunde göra så ont att bli sviken av sin bäste vän...